luramig

Låtsas så ofta att folk är kära i mig

Tänker att de är kära i mig men inte vågar visa det och därför är de elaka

Som en grupp barn på dagis

 

jag har ju förstånd nog att veta att det inte är så 

men vet inte om jag skulle leva om jag inte levde i hoppet

som nu

"tycker om dig"
läser jag in som 

jag är hemligt kär i dig

fast det egentligen betyder typ som jag känner för anders

"jag gillar dig så himla himla mycket som vän. SOM VÄN!!! för du är fantastisk men ingen jag skulle ligga med

Fesojjosef läste mitt rop på hjälp som jag skrev när blodet rann på stolen

Vart en tar vägen när en mår såhär dåligt
Men han svarade inte

Thea du hade ju släppt honom

Släpp honom ordenligt nu

Han är ju ändå inte lika snygg i sitt nya hår
Han är inte manne

Han är inte världens bästa

Det är inte du heller

För du är svag
Fet 

Ful

Och du klarar inte ens av två jobb längre

Dina ben blöder

Snart börjar du väl spy igen

Att spy igen vore en lättnad

Undra om manne svarar på mitt sms

Eller är arg för att jag inte svarade när han ringde

VARFÖR RINGDE HAN?
för att försäkra sig om att jag inte var ledsen på riktigt?? Att mina lår inte blödde??
Försent. 

Skrev manne nyss

Sen ringde han?
Vem ringer någon klockan halv 4 på natten

kan han bara vilja ha mig

tror att jag behöver bli smalare för att någon ska vilja ha mig

vilket är så skevt

för såg jag mig själv ur en annans ögon skulle jag vilja ha mig

men det är väl för att jag är van med en fet naken kropp att kolla på varje dag

varför ringde han

Thea

Manne varför är du så taskig mot mig 

Manne

Oj, tar du det seriöst så blir jag ledsen :( jag är extremt drivig av mig generellt.. Menar inget ont, tvärtom, tycker om dig.

 

Kan du bara tycka om mig lite extra

kan du få mig att låta bli att torka hur mycket blod som helst från mitt lår

svedet från låret får mig iallfall att inte bry mig nämnvärt om att du ringde och skrev det där smset

varför är jag en tom människa

varför är vi alla tomma människor

varför är livet så sorgligt

Blöder. För första gången på kanske 3 år? kanske mer kanske mindre

Hela stolen är fylld av bloddroppar

 

Sjukanmälde mig från jobbet imorgon

Skulle inte klarat av att gå dit

Planen var att bli dödsfull

Men manne ville hem

FesojJosef är på soap med sina sturekompisar

önskar att jag var hans enda kompis för tror att han är den enda som skulle förstå

utom min josef men förstår mig inte på honom

vore det 3 år sen så skulle han vetat att hela min stol var täckt av blod

är jag 14 år igen och gillar blod

eller mår jag som jag gjorde som 14 år 

när jag bara sökte hjälp när jag såg blod 

nu vill jag inte att någon ska se

vill bara att någon ska bry sig om mig

lite extra sådär

lyssnar på daughter för vad annars ska jag lyssna på

kanske kent för att få till 14års tiderna ordentligt

 

drack en white russian när jag kom hem för att bli full

är full nu 

varje ord behöver rättas för att inte bli felstavat

alkohol är det enda som dämpar det som växer inom mig

den enda räddningen

varför villle inte anders och manne vara ute längre med mig inatt

antingen så såg de desperatheten i mig

eller så såg de inte alls

vem vet vem som känner mig idag

vill sitta i fesojjosefs fönster och prata om allt och inget

men det kommer aldrig mer att hända

 Kanske ska torka bort blodet från stolen nu

kanske ska torka bort blodet från mitt ben nu

det svider lite nu

svedet är så skönt

kan det inte svida ännu mer hela tiden

så det enda jag kan känna är svid på låret

vill röka mer men mina cigg är slut

mitt enda hopp är att jag har rullpapper någonstans

vet inte ens vars min rulltobak är i o försig

men

varför ska en 20åring må såhär

har hela livet framför mig

det enda jag inte vill är att genomlida hela livet som jag har framför mig

tänk om jag får dö en naturlig död

då är det ca minst 50 år kvar

hur klarar någon att leva så länge

kan ingen se mig

vill somna med mannes armar om mig

om någon skulle se så vore det han

men har man låtsas i 8år att man är okej så är man nog ganska bra på det

så varför skulle han se

 

 love will tear us apart 

again

 

Insett att jag förlorat mig själv.
Har ingen aning om vem jag är eller när jag försvann.

Tror inte att jag någonsin riktigt känt att jag vetat vem jag varit men har ändå en bild av hur jag var.
På den tiden när jag gjorde allt för att ställa in mig hos alla för att försöka bli omtyckt. Fast jag förmodligen inte ens skulle behövt det eftersom att jag har en bild av att alla gillade mig mer än vad jag trodde. Nu tror jag bara att alla gillar mig automatiskt men gillar inte ens mig själv så varför skulle de göra det. Tror att det lyser igenom rätt ordentligt numera. Allt självförakt. 

 

Behöver att någon sitter i min säng och hatar livet brevid mig. Föreställer mig fesojjosef men har släppt honom nu. För mig själv. För min skull. Känns som jag inte gör så mycket för min skull men ändå allt.

Haft så mycket hopp om att livet ska bli bättre någon gång? Nu när jag är vidare i livet vet jag att det inte blir så. Att allt bara är åt helvete. 

 

Mitt rödvin har blivit surt och svider på läpparna. Och jag ska fanimig kolla på Control ikväll. I ett hopp om att känna att jag har kanske lite kontroll

 

Jag vill inte vara med i mitt liv längre

Varför lyssnar jag ens på winnerbäck gillar inte ens winnerbäck

eller okej jag vet visst varför jag lyssnar på honom

pga joseffesoj

 

Mår faktiskt mycket bättre idag, börjar tröttna så mycket på att vara ensam.

Men har insett att om jag inte skriver till någon så hör ingen av sig, så hela det här "du får inte vara inne på facebook eller ha mobilen på" har inte direkt någon betydelse för mina inkorgar bubblar inte direkt över av aktivitet. 

 

Idag gick jag upp vid 3 och åt tacos, temat för helgen. Efter det satte jag på mig proffsiga träningskläder som jag inte riktigt vet varför jag äger. Tog mig en promenad utanför dörren, utforskade de gator jag faktiskt inte gått sen jag flyttade hit. Gick ned till ridskolan och kollade på hästar. Känner att jag skulle behöva komma ut på landsbyggden. Och inte behöva åka i 30 min för att komma dit. 
Behöver andas frisk frisk kall luft och veta att inga människor befinner sig i närheten. 

Har även målat idag och känt mig patetisk för att jag trott att jag kunnat måla hehe.

Ska dricka upp min flaska rödvin och sen fortsätta måla.

Kan ingen höra av sig och be mig ta ett glas? Skulle säga ja fast jag inte orkar. Och poängen med den här helgen är ju att inte orka.

Idag har varit en dag utan tvång, en dag att göra exakt vad jag vill. Tända ljusen i ljusstaken som egentligen inte får tändas för de ska bara vara fina. Men om jag någonsin ska tända dom är nog idag tänkte jag, medan jag tände dem.

 

Känns så skumt att inte ha pratat med någon det senaste dygnet. Har inte ens skrivit till någon(bara svarat mamma och ella) förutom levre nyss. Men levre räknas inte för han är levre.

 

Vill bara att joseffesoj ska höra av sig på fyllan ca 04,23 inatt och be mig komma dit för att han inte kan sova. 
Men det skulle ju aldrig hända. Börjar nästan skratta av att tänka på det.

 

Vill skriva något av värde.
Människor som sitter på fritiden och "skriver", vad skriver dom? Skriver de texter liknande dessa?? 
När man skriver en låttext? vad skriver man om då? När man skriver ett manus, vad skriver man om då?
Nä jag ska dricka upp mitt vin och däcka på soffan.

När mitt vin är slut kommer jag vilja ha mer. 

Okej nu svarade jag på ellas meddelande och berättade om min ensamma helg

fusk mot mina regler för nu har någon bekräftat min existens.

får vara hårdare mot mig själv imorgon

ska jag ens lämna mitt hem då 

Tror att jag måste börja skapa igen. Skriva/fota/rita.

 

Läst igenom gamla texter/dikter/ord jag skrivit och tror jag kan varit ganska klok tidigare i livet. 

Kan även vara det billiga grekiska rödvinet jag dricker. 

Lyssnar på min värsta gå sönder låt. 
Candles

Något som är så skönt är att den inte får mig att känna lika dant som förr.

Förr var det folk som utnyttjade mig, 

trodde jag iallfall. Idag vet jag inte.
Det jag vet idag är att ingen finns där för att utnyttja mig.
Och av mina små orsnuttar i den gammelrosa boken har jag nu lärt mig att jag inte ska låta någon komma så nära.

Inte låta mig falla. För det gör ont när man landar. 
Hellre stå med båda mina egna fötter på jorden. 

Hellre aldrig falla

Aldrig känna

Aldrig behöva bli sviken

Ensam kanske inte är stark men det är starkare än när man ligger på backen och blir pissad på.

 

 

Jag ljög för Johannes idag.
Han frågade om jag hellre skulle vara ensam en månad än att spendera en hel månad men en och samma människa. 
Jag sa såklart ensam. 

Han höll med.

Dock känner jag av dessa timmar av umgängesförnekelse att det är människorna runt mig som får mig att känna att jag existerar.
De bekräftar min existens. 
När de väl svarar på mina meddelanden det vill säga.
När de säger saker de inte kan hålla.

Ska bli ensam och stark. Eller stark som ensam. 

 

Det gör så fruktansvärt ont i mig att läsa igenom den här bloggen. Tänkta på hur dåligt jag mått. Fastän jag idag kan tycka att jag mått dåligt över petitesser så minns jag hur ont jag haft i mig. Hur ont folk gjort. 

Och har insett nu det här med att flytta hemifrån hur fantastiskt det är, finns ingen risk att jag sårar någon genom att må dåligt, har stängt av mobilen och det enda någon kan bli arg för är väl att jag inte svarar... 
Kan röka hur mycket jag vill och pimpla rödvin och lyssna på Thåström hur länge jag vill.

 

Eftersom att jag tydligen är besatt av Joseffesoj så kan jag väl lika gärna skriva lite mer om honom. Fram till i söndags när jag råkade droppa för hela jobbet att vi sovit till alla och alla antog att vi hade sex var allt väldigt bra. Antar att han tror att jag gått runt och sagt att vi haft sex och därför är allt så konstigt?? Aja vad vet jag.

Han är en sån som man kan skriva till en fredagskväll när man är ute och slirar - och han svarar med att han sitter och skriver/kedjeröker i fönstret/dricker whisky/kollar på chalie chapplin. 

 

Väljer att dricka lite mer rödvin, slå på winnerbäck på högsta volym och sätta mig i fönstret för att röka. Kanske känns allt bättre då.

Det jag mest vill är att du ska skriva något lika desperat till mig som jag kan ignorera. 

Varför vill ingen som jag vill ha ha mig

Brukade ju lägga upp bilder lite förut, kanske vill se hur jag såg ut i livets läge. Ser dock inte ut såhär skulle jag vilja säga. Har perfekt grått hår just nu. OCh inte så där brun. Men nytagnaste bilden jag har.

 

Hade precis skrivit ett inlägg för långt för att få plats i ett blogginlägg. Sen skulle jag spara det och råkade istället radera allt. 

Vem vet det kanske var tur för kommer inte riktigt ens ihåg vad jag skrev i det inlägget. Det är bara skönt att få skriva av sig och få ut allt jag vill ha sagt utan att riktigt behöva berätta det för någon.

 

Den här helgen ska jag leva utan kontakt med människolivet. Fly från mig själv och allt som rör mig - för att kanske kunna acceptera mig själv. Leva med mig själv. Veta att man överlever fast man är ensam. Tror att det är viktigt. Tror inte jag klarar det, för jag är svag. 

 

I wish that I could swim and sleep like a shark does

I'd fall to the bottom and hide til the end of time 

 

Just nu är det soundtrack of my life för vill mest lägga mig på havsbotten och sluta upphöra. 

Är så trött på känslan av att inte behövas av någon. 

Minns hur rädd jag var för att flytta hemifrån när jag var yngre och mådde som sämst. Var övertygad om att jag inte skulle kunna kontrollera mig själv och mitt mående, så anade förmodligen att jag skulle skära sönder mina armar och spy tills inget fanns kvar av mig. Men jag har väl inte nått till det stadiet än antar jag. Eller så har jag det bara att jag vet att det inte hjälper längre. För det finns inget som hjälper förutom sprit och droger lärde jag mig i asien. Eller så är det för att jag vet att en människa är beroende av mig. Och det är inte en vän, en partner eller en förälder. Utan min chef. Det säger väl en hel del om livet jag lever numera.

"Alltså det gör inget att jag jobbar såhär mycket, alla mina bästa vänner är mina kollegor" var något jag började säga när jag började jobba såhär mycket. 

Men nu förtiden har jag insett att det faktiskt är väldigt ytliga vänskaper jag har med mina kollegor. Visst dom känner "glada vanliga jag" bättre än många av mina andra nära och kära. Men skulle aldrig kunna vända mig till någon av dem för att berätta allt jag vill säga. Berätta om hur rädd jag är för att leva och hur orädd jag är för att dö. Hur rädd jag dock är för det som spökar inom mig och hur dåligt jag mått hela livet. Vet att de skulle komma slängande med kommentarer som "vadå alla mår dåligt Thea!!". Och ingen skulle förstå allvaret eller ropet på hjälp som döljer sig djupt i mig. 

Jag önskar att det fanns någon som faktiskt kunde se igenom alla mina lager av fejk - någon som såg på mig att allt det svarta inom mig håller på att äta upp allt det som varit och är jag. Mina omtalade kollegor vill att jag ska säga upp mig från Coffeecow för de tror att det är de 7h per dag som jag spenderar där som får mig att må dåligt.

Inte faktumet av hur jobbigt det är för mig att bara vara jag. De vet inte att det som gör mig tröttast i världen är att vara jag. Att jag kan komma hem från jobbet och lägga mig och stirra in i väggen i 4 timmar - tills jag somnar av utmattningen av att vara jag. Eller att försöka hålla kvar mig själv. Att inte låta allt det svarta äta upp mig tills ens det lilla som är jag finns kvar. 

Som jag alltid känt. Varför varför varför varför får inte jag vara den första i någons liv? Den någon skulle göra absoult allt för? 

 

Det är så tomt i mig. Är så trött på allt. Vet inte om det är hösten eller om allt bara hunnit ifatt mig. Vet inte ifall jag är stark nog att ta mig ur allt, utan att fly från mig själv och fucka upp allt som går att fucka.

 

Det som rör sig i mig mest just nu:

1 Ensamheten. Vendela är i Italien, Ella har lämnat mig för Norge. Egentligen lämnade jag och Ella nog varandra redan i Asien då den eviga vänskapen inte var evig längre. Elin och Junia är svåra att hålla kontakten med då de är till ytan såna lättsamma personer. Och såna som inte vet hur jag mår och har mått. Det är så svårt att öppna sig då.

Den enda jag skulle kunna öppna mig för är den enda jag faktsiskt har öppnat mig för ordentligt. Vilket var år sen och vilket inte kommer ske igen. Josef. Jag vet inte riktigt vad som hände, enda sekunden satt vi i en horgunga och öppnade oss om allt för varandra, varenda liten strimma av svart ångest berättade vi för varandra. Tröstade varandra. Kände ingen skuld för att tynga den andra med hur en mådde för man visste att den andra var där själv, kände det själv. 
Sen kanske det blev värre för mig jag vet inte, jag vet inte om det var jag eller han som drev iväg eller blev iväg driven. Vi slutade prata om sånt, jag började jobba ihjäl mig för att hålla ångest och tankar borta. Han fick en ny bästa vän vilket jag är så bitter över än i dag. Känner mig så sviken fast det egentligen nog inte var något direkt svek från hans sida. Människor växer isär, men trodde alltid att vår tid i horgungan skulle finnas. Trodde att jag alltid fick sitta i hans röda skinnsoffa och dricka te och bara kommunicera genom att finnas till. Att vi kände hur dåligt den andra mådde genom att bara vara nära. Och faktiskt kunna hjälpa genom att vara nära. "ella har inte mått dåligt på det här sättet så hon vet inte vad vi går igenom" minns jag att vi konstaterade en gång. Sen betydde det ingenting. Kanske var det mitt fel kanske var det ditt. 

 

2. Fesoj och Manne. Manne. Vet inte om jag är så "kär" som jag tror i honom, eller om jag bara vill vara honom. En sån där fantastisk människa duvet, en sån där superlång norrlänning som faktiskt bryr sig väldigt mycket, som är superfantastiskt vänster och feminist, som tar kamper jag inte orkar ta. En sån som inte orkar bry sig om vad andra tycker. En sån som jag inte kan möta blicken med särskilt länge, utan blir tvungen att kolla bort och försöka få pirret i magen att lugna sig. En sån som man vill sitta så nära som möjlig som. En sån som man blir hjärtekrossad av när han ligger med en annan tjej, som han verkar gilla mycket. En sån som raserar ca allt man hoppats på när han sitter en söndag förra veckan och förklarar hur han verkligen inte vill ha ett förhållande inom de kommande åren. Verkligen inte. Där är vi så lika, vilket vi är på så många andra plan också. Han verkar kröka för att slippa något, han har nog något inom sig att fly från också. Han vill bara knulla runt tills hans liv blir tråkigt. Precis som jag alltid känt tills jag insåg vem Emanuel faktisk är. Samt hur sjukt fint namn Emanuel är. 

 

Fesoj. Som jag spenderade natten hos den där kvällen förra veckan då manne skrev om hur gärna han aldrig vill dejta. Vi hade verkligen inte sex, det var inte ens på tapeten, men det var så intimt mellan oss på något vänster. Vi har ioförsig klickat ganska bra trodde jag. Han har verkligen öppnat upp sig, trodde jag. När vi satt ensamma på en bar någon gång förra veckan och han öppnade sig om tjejen vars doft han saknar mer än allt, en sån där tjej han ville lämna allt för och dra till ny. Det kanske är därför jag blir lockad av honom - någon som faktiskt har en de vill dö för. 

Vi satt i hans stora södermalmsfönster i måndags morse och rökte och pratade om viktiga saker. Jag var jättefull och minns inte så mycket. Vi lyssnade på Lars Winnerbäck och jag skulle kunnat berätta vad som helst för honom. Han förklarade sitt förakt mot sin pappa och jag förklarade mitt. Han berättade att han hatade sin mamma och jag berättade om hur jag hatat min. Vi poppade popcorn och rökte en cigg till. Vad vi pratade om sen vet jag inte, men tillslut gick vi och la oss i hans minisäng(förstår inte hur vi båda fick plats??). Skulle legat i den sängen fortfarande om jag kunde. Halvsovandes så pratade jag osammanhängande om hur vi kollade på friends höga överallt i asien. Han skrattade och jag somnade sådär lycklig som man bara kan vara ibland när man känner sig riktigt trygg/är riktigt full. Jag var riktigt full men kände mig riktigt trygg också. Tror jag åtminståne. 

 

Och nu har jag en hangup på honom. Försökt få kontakt vilket inte går? Vad jag än skriver får jag ett drygt svar/inget svar. Konstaterade ju dock första kvällen vi sågs att han är en av de drygaste människorna jag träffat. Vilket gjorde honom glad och sen ledsen. BLIR SÅ FÖRVIRRAD AV DEN MÄNNISKAN. Men tror att han är lite som jag. Så himla osäker men ändå så säker. Så dryg men ändå så snäll. Men ska försöka radera honom ur mitt minne nu.

Manne med.

Och alla.

Ska tilllåta mig att kolla facebook nu - förmodligen har ingen hört av sig och jag kommer må ännu sämre. 

Men har hela helgen på mig att hitta tillbaka till livet eller att lämna det helt. 

I skrivande stund har jag varit sjuk i ungefär 4 veckor, har varit förkyld, haft halsfluss och nu är jag sjuk igen och har hela munnen full av sjukdomar.

 

På sommar för kanske 4 veckor sen lite drygt hände det där jag trodde aldrig skulle hända - det som jag visste skulle äventyra allt och förmodligen förstöra mer än vad jag kunnat ana. Du kysste mig. Eller så kanske det var jag som kysste dig. En hel kväll var det vi. Vi satt och hånglade någonstans mitt inne på sommar och vi var ganska för fulla båda två. Vi dansade till love will tear us apart och du kysste mig. På hemvägen höll du mig i handen fastän tova var med. du väntade med mig de 16 minuterna det var kvar till mitt tåg och allt kändes sådär bra. Tills jag kom hem och insåg och grät. Har gråtit rätt mycket sen dess över dig. Tills igår var det bara tomt. På hultsfred insåg jag att jag var kär på riktigt eftersom att jag inte ens kollade åt någon annan kille - grät en hel kväll för att vi tappade bort varandra. 

/

Sen gången på sommar pratade vi en gång innen hultan, ca 2 veckors tid. Sen hultsfred hade vi inte pratat heller så var så nervös inför sofies firande igårkväll. Just hos sofie pratade vi knappt. men sen var vi fulla och glada och var på ace. stod ute och rökte, gick och kissade och rökte igen. då kysstes vi igen och stod ute i rökrutan tills den stängde och en vakt sa åt oss att fortsätta därinne. väl inne så dansade vi på varsin sida av dansgolvet och jag ville bara vara nära dig för det är vi. det borde vara vi. fastän det aldrig kommer att vara vi.

/
Efter ace åkte vi med dina kompisar och åt tunnbrödrulle och jag tänkte inte mer på vad som hänt tidigare på kvällen. vi gick in på 711 och köpte cigg och dina kompisar var långt borta när vi kom ut så du tog min hand och sa vi sätter oss på stenbänkarna. där satte vi oss och satt i 3 timmar. och du är den vackraste människan jag vet. känner mig så säker på oss men osäker på mig själv och osäker på vad jag ska säga för att förstöra så lite som möjligt. saknar dina händer över mig, när du höll handen runt min nacke och sa du är så fin och jag dör inombords varje gång våra ögon möts. brinner varje gång vi flämtar, får ångest av att tänka på hur mycket vi ville ha varandra inatt. 

hur mycket jag alltid vill ha dig. undrar hur du känner. lär aldrig få veta vet bara att våran vänskap är fuckad numera. 

kommer ihåg i mars eller när det nu var april kanske när vi satt på montemelius och pratade om allt i livet och jag vet att jag kan berätta vad som helst för dig. kunde. eller aldrig kunnat berätta om oss.

hur vi stod och kramades 10 över 6 imorse utanför skanstull och det gjorde så ont att lämna dig när det var 2 min kvar och du sa thea du är sjuk gå nu så du inte missar den, så kysstes vi och jag backade mot dörrarna och du slängde iväg en puss med handen.

 

/ 

idag åt du glass med agnes och hon är så mycket bättre än vad jag är och jag vet inte vad jag tar mig till om jag inte får dig.

 

Minns för exakt ett år sen. När pelle dragit ner mig i skiten och jag var så förstörd så det fanns inte men hittade den där livsautomatiken jag hade, minns varje minut i skolan när jag satt och hittade roliga bilder på tumblr, och skrattade ihjäl mig åt de tråkigaste värdelösaste bilderna i ett försök att hitta tillbaka till lite glädje. Och nu älskar han någon annan, mer än vad han älskade mig eftersom att han skryter om henne - men väljer att tänka att jag var bra för honom och henne, att jag var den som gjorde honom redo för nästa, att ha ett riktigt förhållande. Så jag gjorde väl honom en tjänst. 
Medans han förstörde mig helt. Helt helt helt. Kommer aldrig våga bli kär igen. 

/

 

det är inte honom jag saknar. saknar bara att veta. att veta att någon saknar mig. att någon håller av mig. att veta att jag är top 3 värdefullast för någon.

men vi ska fortsätta låtsas som att vi aldrig träffats.

och det gör så ont på nån konstig höger.

men vågar inte berätta för någon, om hur ont livet gör. för ingen skulle förstå, hur glada thea kan vara så ledsen som hon egentligen är. hur hon varje dag tvingar sig själv att försöka fortsätta framåt, hitta bättre dagar, en väntan på att allt ska bli bra. att allt ska kännas bra.

kan bara william vilja.

som den där kvällen för snart 4 veckor sen när du sa att du älskade mig och smekte mig över min hand och höll om mig och jag visste att jag skulle njuta av den lilla studen eftersom den aldrig mer skulle ske.

Vet inte vad det är du håller på med eftersom att på lovet var du helt annorlunda, frågade hela tiden hur det var med mig, skickade hjärtan och kramades hårdare och bättre än någon någonsin kramat mig. Du kanske tog åt dig av alla mina försök att mota bort dig. 

-

som jag skrev för ett år minus 2.5 veckor sedan, varför fuckar jag upp mig. varför fuckar jag upp människor.

Varför kan jag inte vara värd dig.

Ksnke för att jag är förstörd och du är värd den bästa människan i hela världen. vilket aldrig kommer vara jag.

Okej. Denna sida tar upp sitt purpose igen - istället för de bilder under som bara var brist på plats eller någonstans att göra av dem.

Just nu sitter håkan hellström och pratar i tv, på skavlan. Vill inte titta, har inte kollat på en enda intervju med honom sen nya låtarna/skivan. Vet inte när jag ska göra det men det kommer väl.

 

Även tillbaka till ångesten. Ångest för sommaren, för festivalerna, hur jag ska handskas med mannen ovan, ifall jag ska vara längst fram på siesta eller inte. Ilandsproblem ja, men. Ett stort problem i min lilla värld. Lika stort som att jag är så inihelvete kär i wille. Olyckligt. Men vill aldrig mer vara kär på riktigt, för klarar inte av att bli krossad på stort igen, nu krossas jag lite varje dag men det är något jag lärt mig att leva med sen länge.

/i wanna be adored/

Saknar även mamma så himlahimla mycket. Förut var pappa och sussie min fristad, dit jag längtade till när jag var hos mamma och aldrig ville lämna. Nu känner jag bara att vad är meningen med att jag är här. Hatar sussie och hon hatar mig och jag vill vara med min lilla fina bästa mamma som ser på mig att jag är ledsen och frågar men vet när hon ska vara tyst, istället för pappa och sussie som bara gnäller på att jag är tjurig.

Okej, egentligen är väl det lite jobbigt hos mamma också. Men jag vet att om jag flyttar hemifrån kommer det bli slutet på mitt liv. Eftersom att jag inte funkar ihop med mig själv. Kanske är det jag uppskattar hos mamma, att hon räddar mig ifrån mig själv. Istället för pappa och sussies metod att låta mig ligga inne i mitt rum.

//

Vill kräkas ut mina lungor, hela min kropp, allt mitt fett och allt det dåliga i mig.

Vill dra fina rispor längs min hud, få känna något istället för vad det nu är som känns i mig.

//
Ella sa idag att hon inte insett hur länge jag har varit kär i wille, hon säger att det syns och märks på mig när jag är med honom. 
Men ändå så tjatar hon om hur mycket hon tycker om wille, hur snygg han är och att jag inte borde satsa på honom i chans att förstöra nått. 

Vilket ioförsig kanske är bra. För varför skulle han någonsin vilja ha mig när han är den kräsnaste människan jag vet. Samt den underbaraste. Den som alltid gör mig glad, som jag kan prata med allt om utom oss. Vet dock inte vad jag hållt på med under senaste tiden, har enbart pratat om killar jag vill ha/om killar jag haft/om att jag hatar killar/hatar kärlek. Kanske ett försök att få honom att verkligen inte vilja ha mig så jag kan släppa det någon gång. Trots att hans kyss var det bästa jag varit med om, trots att båda vi var väldigt fulla och att jag drog mig ur den - i rädlsa för vad den kyssen nu kunnat skapa. Eller förstöra.