luramig

Okej. Denna sida tar upp sitt purpose igen - istället för de bilder under som bara var brist på plats eller någonstans att göra av dem.

Just nu sitter håkan hellström och pratar i tv, på skavlan. Vill inte titta, har inte kollat på en enda intervju med honom sen nya låtarna/skivan. Vet inte när jag ska göra det men det kommer väl.

 

Även tillbaka till ångesten. Ångest för sommaren, för festivalerna, hur jag ska handskas med mannen ovan, ifall jag ska vara längst fram på siesta eller inte. Ilandsproblem ja, men. Ett stort problem i min lilla värld. Lika stort som att jag är så inihelvete kär i wille. Olyckligt. Men vill aldrig mer vara kär på riktigt, för klarar inte av att bli krossad på stort igen, nu krossas jag lite varje dag men det är något jag lärt mig att leva med sen länge.

/i wanna be adored/

Saknar även mamma så himlahimla mycket. Förut var pappa och sussie min fristad, dit jag längtade till när jag var hos mamma och aldrig ville lämna. Nu känner jag bara att vad är meningen med att jag är här. Hatar sussie och hon hatar mig och jag vill vara med min lilla fina bästa mamma som ser på mig att jag är ledsen och frågar men vet när hon ska vara tyst, istället för pappa och sussie som bara gnäller på att jag är tjurig.

Okej, egentligen är väl det lite jobbigt hos mamma också. Men jag vet att om jag flyttar hemifrån kommer det bli slutet på mitt liv. Eftersom att jag inte funkar ihop med mig själv. Kanske är det jag uppskattar hos mamma, att hon räddar mig ifrån mig själv. Istället för pappa och sussies metod att låta mig ligga inne i mitt rum.

//

Vill kräkas ut mina lungor, hela min kropp, allt mitt fett och allt det dåliga i mig.

Vill dra fina rispor längs min hud, få känna något istället för vad det nu är som känns i mig.

//
Ella sa idag att hon inte insett hur länge jag har varit kär i wille, hon säger att det syns och märks på mig när jag är med honom. 
Men ändå så tjatar hon om hur mycket hon tycker om wille, hur snygg han är och att jag inte borde satsa på honom i chans att förstöra nått. 

Vilket ioförsig kanske är bra. För varför skulle han någonsin vilja ha mig när han är den kräsnaste människan jag vet. Samt den underbaraste. Den som alltid gör mig glad, som jag kan prata med allt om utom oss. Vet dock inte vad jag hållt på med under senaste tiden, har enbart pratat om killar jag vill ha/om killar jag haft/om att jag hatar killar/hatar kärlek. Kanske ett försök att få honom att verkligen inte vilja ha mig så jag kan släppa det någon gång. Trots att hans kyss var det bästa jag varit med om, trots att båda vi var väldigt fulla och att jag drog mig ur den - i rädlsa för vad den kyssen nu kunnat skapa. Eller förstöra.