luramig

Minns för exakt ett år sen. När pelle dragit ner mig i skiten och jag var så förstörd så det fanns inte men hittade den där livsautomatiken jag hade, minns varje minut i skolan när jag satt och hittade roliga bilder på tumblr, och skrattade ihjäl mig åt de tråkigaste värdelösaste bilderna i ett försök att hitta tillbaka till lite glädje. Och nu älskar han någon annan, mer än vad han älskade mig eftersom att han skryter om henne - men väljer att tänka att jag var bra för honom och henne, att jag var den som gjorde honom redo för nästa, att ha ett riktigt förhållande. Så jag gjorde väl honom en tjänst. 
Medans han förstörde mig helt. Helt helt helt. Kommer aldrig våga bli kär igen. 

/

 

det är inte honom jag saknar. saknar bara att veta. att veta att någon saknar mig. att någon håller av mig. att veta att jag är top 3 värdefullast för någon.

men vi ska fortsätta låtsas som att vi aldrig träffats.

och det gör så ont på nån konstig höger.

men vågar inte berätta för någon, om hur ont livet gör. för ingen skulle förstå, hur glada thea kan vara så ledsen som hon egentligen är. hur hon varje dag tvingar sig själv att försöka fortsätta framåt, hitta bättre dagar, en väntan på att allt ska bli bra. att allt ska kännas bra.

kan bara william vilja.

som den där kvällen för snart 4 veckor sen när du sa att du älskade mig och smekte mig över min hand och höll om mig och jag visste att jag skulle njuta av den lilla studen eftersom den aldrig mer skulle ske.

Vet inte vad det är du håller på med eftersom att på lovet var du helt annorlunda, frågade hela tiden hur det var med mig, skickade hjärtan och kramades hårdare och bättre än någon någonsin kramat mig. Du kanske tog åt dig av alla mina försök att mota bort dig. 

-

som jag skrev för ett år minus 2.5 veckor sedan, varför fuckar jag upp mig. varför fuckar jag upp människor.

Varför kan jag inte vara värd dig.

Ksnke för att jag är förstörd och du är värd den bästa människan i hela världen. vilket aldrig kommer vara jag.

Okej. Denna sida tar upp sitt purpose igen - istället för de bilder under som bara var brist på plats eller någonstans att göra av dem.

Just nu sitter håkan hellström och pratar i tv, på skavlan. Vill inte titta, har inte kollat på en enda intervju med honom sen nya låtarna/skivan. Vet inte när jag ska göra det men det kommer väl.

 

Även tillbaka till ångesten. Ångest för sommaren, för festivalerna, hur jag ska handskas med mannen ovan, ifall jag ska vara längst fram på siesta eller inte. Ilandsproblem ja, men. Ett stort problem i min lilla värld. Lika stort som att jag är så inihelvete kär i wille. Olyckligt. Men vill aldrig mer vara kär på riktigt, för klarar inte av att bli krossad på stort igen, nu krossas jag lite varje dag men det är något jag lärt mig att leva med sen länge.

/i wanna be adored/

Saknar även mamma så himlahimla mycket. Förut var pappa och sussie min fristad, dit jag längtade till när jag var hos mamma och aldrig ville lämna. Nu känner jag bara att vad är meningen med att jag är här. Hatar sussie och hon hatar mig och jag vill vara med min lilla fina bästa mamma som ser på mig att jag är ledsen och frågar men vet när hon ska vara tyst, istället för pappa och sussie som bara gnäller på att jag är tjurig.

Okej, egentligen är väl det lite jobbigt hos mamma också. Men jag vet att om jag flyttar hemifrån kommer det bli slutet på mitt liv. Eftersom att jag inte funkar ihop med mig själv. Kanske är det jag uppskattar hos mamma, att hon räddar mig ifrån mig själv. Istället för pappa och sussies metod att låta mig ligga inne i mitt rum.

//

Vill kräkas ut mina lungor, hela min kropp, allt mitt fett och allt det dåliga i mig.

Vill dra fina rispor längs min hud, få känna något istället för vad det nu är som känns i mig.

//
Ella sa idag att hon inte insett hur länge jag har varit kär i wille, hon säger att det syns och märks på mig när jag är med honom. 
Men ändå så tjatar hon om hur mycket hon tycker om wille, hur snygg han är och att jag inte borde satsa på honom i chans att förstöra nått. 

Vilket ioförsig kanske är bra. För varför skulle han någonsin vilja ha mig när han är den kräsnaste människan jag vet. Samt den underbaraste. Den som alltid gör mig glad, som jag kan prata med allt om utom oss. Vet dock inte vad jag hållt på med under senaste tiden, har enbart pratat om killar jag vill ha/om killar jag haft/om att jag hatar killar/hatar kärlek. Kanske ett försök att få honom att verkligen inte vilja ha mig så jag kan släppa det någon gång. Trots att hans kyss var det bästa jag varit med om, trots att båda vi var väldigt fulla och att jag drog mig ur den - i rädlsa för vad den kyssen nu kunnat skapa. Eller förstöra.