luramig

Hade precis skrivit ett inlägg för långt för att få plats i ett blogginlägg. Sen skulle jag spara det och råkade istället radera allt. 

Vem vet det kanske var tur för kommer inte riktigt ens ihåg vad jag skrev i det inlägget. Det är bara skönt att få skriva av sig och få ut allt jag vill ha sagt utan att riktigt behöva berätta det för någon.

 

Den här helgen ska jag leva utan kontakt med människolivet. Fly från mig själv och allt som rör mig - för att kanske kunna acceptera mig själv. Leva med mig själv. Veta att man överlever fast man är ensam. Tror att det är viktigt. Tror inte jag klarar det, för jag är svag. 

 

I wish that I could swim and sleep like a shark does

I'd fall to the bottom and hide til the end of time 

 

Just nu är det soundtrack of my life för vill mest lägga mig på havsbotten och sluta upphöra. 

Är så trött på känslan av att inte behövas av någon. 

Minns hur rädd jag var för att flytta hemifrån när jag var yngre och mådde som sämst. Var övertygad om att jag inte skulle kunna kontrollera mig själv och mitt mående, så anade förmodligen att jag skulle skära sönder mina armar och spy tills inget fanns kvar av mig. Men jag har väl inte nått till det stadiet än antar jag. Eller så har jag det bara att jag vet att det inte hjälper längre. För det finns inget som hjälper förutom sprit och droger lärde jag mig i asien. Eller så är det för att jag vet att en människa är beroende av mig. Och det är inte en vän, en partner eller en förälder. Utan min chef. Det säger väl en hel del om livet jag lever numera.

"Alltså det gör inget att jag jobbar såhär mycket, alla mina bästa vänner är mina kollegor" var något jag började säga när jag började jobba såhär mycket. 

Men nu förtiden har jag insett att det faktiskt är väldigt ytliga vänskaper jag har med mina kollegor. Visst dom känner "glada vanliga jag" bättre än många av mina andra nära och kära. Men skulle aldrig kunna vända mig till någon av dem för att berätta allt jag vill säga. Berätta om hur rädd jag är för att leva och hur orädd jag är för att dö. Hur rädd jag dock är för det som spökar inom mig och hur dåligt jag mått hela livet. Vet att de skulle komma slängande med kommentarer som "vadå alla mår dåligt Thea!!". Och ingen skulle förstå allvaret eller ropet på hjälp som döljer sig djupt i mig. 

Jag önskar att det fanns någon som faktiskt kunde se igenom alla mina lager av fejk - någon som såg på mig att allt det svarta inom mig håller på att äta upp allt det som varit och är jag. Mina omtalade kollegor vill att jag ska säga upp mig från Coffeecow för de tror att det är de 7h per dag som jag spenderar där som får mig att må dåligt.

Inte faktumet av hur jobbigt det är för mig att bara vara jag. De vet inte att det som gör mig tröttast i världen är att vara jag. Att jag kan komma hem från jobbet och lägga mig och stirra in i väggen i 4 timmar - tills jag somnar av utmattningen av att vara jag. Eller att försöka hålla kvar mig själv. Att inte låta allt det svarta äta upp mig tills ens det lilla som är jag finns kvar. 

Som jag alltid känt. Varför varför varför varför får inte jag vara den första i någons liv? Den någon skulle göra absoult allt för? 

 

Det är så tomt i mig. Är så trött på allt. Vet inte om det är hösten eller om allt bara hunnit ifatt mig. Vet inte ifall jag är stark nog att ta mig ur allt, utan att fly från mig själv och fucka upp allt som går att fucka.

 

Det som rör sig i mig mest just nu:

1 Ensamheten. Vendela är i Italien, Ella har lämnat mig för Norge. Egentligen lämnade jag och Ella nog varandra redan i Asien då den eviga vänskapen inte var evig längre. Elin och Junia är svåra att hålla kontakten med då de är till ytan såna lättsamma personer. Och såna som inte vet hur jag mår och har mått. Det är så svårt att öppna sig då.

Den enda jag skulle kunna öppna mig för är den enda jag faktsiskt har öppnat mig för ordentligt. Vilket var år sen och vilket inte kommer ske igen. Josef. Jag vet inte riktigt vad som hände, enda sekunden satt vi i en horgunga och öppnade oss om allt för varandra, varenda liten strimma av svart ångest berättade vi för varandra. Tröstade varandra. Kände ingen skuld för att tynga den andra med hur en mådde för man visste att den andra var där själv, kände det själv. 
Sen kanske det blev värre för mig jag vet inte, jag vet inte om det var jag eller han som drev iväg eller blev iväg driven. Vi slutade prata om sånt, jag började jobba ihjäl mig för att hålla ångest och tankar borta. Han fick en ny bästa vän vilket jag är så bitter över än i dag. Känner mig så sviken fast det egentligen nog inte var något direkt svek från hans sida. Människor växer isär, men trodde alltid att vår tid i horgungan skulle finnas. Trodde att jag alltid fick sitta i hans röda skinnsoffa och dricka te och bara kommunicera genom att finnas till. Att vi kände hur dåligt den andra mådde genom att bara vara nära. Och faktiskt kunna hjälpa genom att vara nära. "ella har inte mått dåligt på det här sättet så hon vet inte vad vi går igenom" minns jag att vi konstaterade en gång. Sen betydde det ingenting. Kanske var det mitt fel kanske var det ditt. 

 

2. Fesoj och Manne. Manne. Vet inte om jag är så "kär" som jag tror i honom, eller om jag bara vill vara honom. En sån där fantastisk människa duvet, en sån där superlång norrlänning som faktiskt bryr sig väldigt mycket, som är superfantastiskt vänster och feminist, som tar kamper jag inte orkar ta. En sån som inte orkar bry sig om vad andra tycker. En sån som jag inte kan möta blicken med särskilt länge, utan blir tvungen att kolla bort och försöka få pirret i magen att lugna sig. En sån som man vill sitta så nära som möjlig som. En sån som man blir hjärtekrossad av när han ligger med en annan tjej, som han verkar gilla mycket. En sån som raserar ca allt man hoppats på när han sitter en söndag förra veckan och förklarar hur han verkligen inte vill ha ett förhållande inom de kommande åren. Verkligen inte. Där är vi så lika, vilket vi är på så många andra plan också. Han verkar kröka för att slippa något, han har nog något inom sig att fly från också. Han vill bara knulla runt tills hans liv blir tråkigt. Precis som jag alltid känt tills jag insåg vem Emanuel faktisk är. Samt hur sjukt fint namn Emanuel är. 

 

Fesoj. Som jag spenderade natten hos den där kvällen förra veckan då manne skrev om hur gärna han aldrig vill dejta. Vi hade verkligen inte sex, det var inte ens på tapeten, men det var så intimt mellan oss på något vänster. Vi har ioförsig klickat ganska bra trodde jag. Han har verkligen öppnat upp sig, trodde jag. När vi satt ensamma på en bar någon gång förra veckan och han öppnade sig om tjejen vars doft han saknar mer än allt, en sån där tjej han ville lämna allt för och dra till ny. Det kanske är därför jag blir lockad av honom - någon som faktiskt har en de vill dö för. 

Vi satt i hans stora södermalmsfönster i måndags morse och rökte och pratade om viktiga saker. Jag var jättefull och minns inte så mycket. Vi lyssnade på Lars Winnerbäck och jag skulle kunnat berätta vad som helst för honom. Han förklarade sitt förakt mot sin pappa och jag förklarade mitt. Han berättade att han hatade sin mamma och jag berättade om hur jag hatat min. Vi poppade popcorn och rökte en cigg till. Vad vi pratade om sen vet jag inte, men tillslut gick vi och la oss i hans minisäng(förstår inte hur vi båda fick plats??). Skulle legat i den sängen fortfarande om jag kunde. Halvsovandes så pratade jag osammanhängande om hur vi kollade på friends höga överallt i asien. Han skrattade och jag somnade sådär lycklig som man bara kan vara ibland när man känner sig riktigt trygg/är riktigt full. Jag var riktigt full men kände mig riktigt trygg också. Tror jag åtminståne. 

 

Och nu har jag en hangup på honom. Försökt få kontakt vilket inte går? Vad jag än skriver får jag ett drygt svar/inget svar. Konstaterade ju dock första kvällen vi sågs att han är en av de drygaste människorna jag träffat. Vilket gjorde honom glad och sen ledsen. BLIR SÅ FÖRVIRRAD AV DEN MÄNNISKAN. Men tror att han är lite som jag. Så himla osäker men ändå så säker. Så dryg men ändå så snäll. Men ska försöka radera honom ur mitt minne nu.

Manne med.

Och alla.

Ska tilllåta mig att kolla facebook nu - förmodligen har ingen hört av sig och jag kommer må ännu sämre. 

Men har hela helgen på mig att hitta tillbaka till livet eller att lämna det helt.