luramig

 love will tear us apart 

again

 

Insett att jag förlorat mig själv.
Har ingen aning om vem jag är eller när jag försvann.

Tror inte att jag någonsin riktigt känt att jag vetat vem jag varit men har ändå en bild av hur jag var.
På den tiden när jag gjorde allt för att ställa in mig hos alla för att försöka bli omtyckt. Fast jag förmodligen inte ens skulle behövt det eftersom att jag har en bild av att alla gillade mig mer än vad jag trodde. Nu tror jag bara att alla gillar mig automatiskt men gillar inte ens mig själv så varför skulle de göra det. Tror att det lyser igenom rätt ordentligt numera. Allt självförakt. 

 

Behöver att någon sitter i min säng och hatar livet brevid mig. Föreställer mig fesojjosef men har släppt honom nu. För mig själv. För min skull. Känns som jag inte gör så mycket för min skull men ändå allt.

Haft så mycket hopp om att livet ska bli bättre någon gång? Nu när jag är vidare i livet vet jag att det inte blir så. Att allt bara är åt helvete. 

 

Mitt rödvin har blivit surt och svider på läpparna. Och jag ska fanimig kolla på Control ikväll. I ett hopp om att känna att jag har kanske lite kontroll

 

Jag vill inte vara med i mitt liv längre